Utbytbarhet i oändlighet: Jag byter Bargum mot Lotass, Lotass mot Borges, Borges mot Bargum
I sin senaste diktsamling turnerar Alexander Bargum frågan om förgängligheten, där framtiden är mörk som en mullrande skugga i ljuset av dåtiden, skriver Linda Boodh. Liksom debuten All tid leder hit (2024) kretsar Alexander Bargums andra diktsamling Utbytbara trädgårdar i stora drag kring tiden, dess rumslighet och förflutenhet och hur det inverkar på nuet. Han skriver att det ”är en fråga om inmutningar”, hur det förflutna så att säga mutar in sig i nutiden.
”Så låga dörrar och så höga rum!” utbrister dikten. Det liknar barnets naiva blick på världen. En förförisk fantasi om tiden som närmast oändlig; man är ny i livet, kommer in genom en liten öppning och här finns plats att fylla på med minnen och liv ända upp till nock, om så behagar, wow. Men så en dag inser man att det hela har ett slut, att nocken är nådd. Och i en mer sentida lyster heter det: ”Tiden är ett rum som snart ska tömmas”. En dödsstädning?
”plötsliga betydelser, ett ögonblick
som stannar medan vi byts ut”
I likhet med de utbytbara trädgårdarna, ska jaget ersättas.
”Alla minnen / som vill ut ur kroppen, / jag måste dra ett streck / som fäster bilderna på verkligheten”, står det. Han måste försöka ordna den här röran av förfluten tid och nutid inom sig innan allt tar slut. Liksom titelsidans citat ur Vergilius lärodikt “Georgica” gör gällande: ”Varje träd kräver mödosam vård; i uppgrävda fåror bör de planteras i rad och tämjas med enträgen omsorg”. Rensa enträget ditt inre från ogräs, vattna det du vill ska gro och håll ordning i leden. Eller som Voltaire långt senare skaldade ”Låt oss odla vår trädgård”. När världen är vred och outhärdlig, ägna dig åt det du faktiskt kan påverka; din egen trädgård, din inre bildningsresa.
Känsla av utbytbarhet
Samlingen är indelad i fyra sviter, med fri och varierad versform. Samtliga, förutom en dikt i listform, är utan rubriker. Dikterna är inte sällan högstämt vackra. Ställda var för sig liknar de små tankeställare, anspråksfulla och till synes fullproppade med innebörd och intertext. De flesta turnerar frågan om förgängligheten, där framtiden är mörk som en mullrande skugga i ljuset av dåtiden. Se här:
”Solen bläddrar i gräset,
i dina ögon bor barnet
som ännu gläds åt det gröna ljuset
Men vita svalor har byggt
ett bo av mörkare tecken”
Med förtätad metaforik staplas bilderna på varandra. En bit in i samlingen känner man så sakteligen avsaknaden av det inledningsvis eftersökta strecket – eller åtminstone en röd tråd att hålla sig i, en riktning. Frågan om utbytbarhet arbetar här på flertalet nivåer, vilket både öppnar upp och försvårar. Avsaknaden av övergripande logik, eller det är åtminstone inte helt klart vilken den är, ger stroferna en känsla av att de är sinsemellan utbytbara. Utbytbarheten gestaltas också i det återkommande användandet av motsatspar och paradoxer, samt i omkastandet av vardagliga fraser och semantiska kullerbyttor av typen:
”Att glömma är att veta, men det finns
en skillnad Att minnas är att förutspå
en dröm. Mysteriet börjar från slutet
snart råder andra beskrivningar.”
Otaliga världar och ovärldar
Dikterna slår volter. Det är fint, högspänt. Men allt är mycket dubbelt, för att inte säga dunkelt. De ut- och invända bilderna förefaller starka eftersom de är just ut och in, sinsemellan utbytta, men vad berättar de mer än andra sidan av saken? Det framstår emellanåt som ett godtyckligt vikande av verklighetens blad, för att citera poeten Lars Gustafson.
För att fästa bilderna i någon sorts helhet vänder jag åter blicken mot de inledande citaten på titelsidan. Man skulle kunna komplicera frågan om utbytbarheten ytterligare: Är denna trädgård, denna diktsamling, i sin helhet utbytbar? Och kan man i så fall, lite övermodigt, drista sig till att byta ut den mot (eller åtminstone få utbyte av) låt säga Lotta Lotass Slätterna vid Issos som citeras inledningsvis: ”Antalet världar, Alexander, är oändligt, och du är / ännu ej herre över en enda”
Jag går genast för att låna hem Lotass diktsamling Rubicon, Issos, Troja från biblioteket, men i rådande antikhysteri, föranledd av Odyssé-filmen och Anne Carsons nobelpris, får jag nöja mig med en reservation. I stället plockar jag ner Alefen från hyllan. Bargums labyrintiska tidsmyller och rumsligheter för osökt tankarna till Borges, och bokens förord är författat av, ja just det, Lotass. Där börjar hon så här: ”Nyckelordet är oändlighet.” Ett nyckelord som kan anföras även Bargums diktsamling. De utbytbara trädgårdarna är väl ett annat sätt att beskriva de oändliga antalet världar som Alexander, inte Bargum då utan den store, besjunger. De världar som lyckas vrida sig ut ur tiden och snärja den in i rummet, i någon form av evinnerlig rundgång? Lotass fortsätter: ”Bortom varje fast punkt i tillvaron öppnar sig en översvinnlighet”. Även det passar mycket bra som beskrivning av Bargums poesi, som leder ut i otaliga världar eller låt säga ovärldar; platser utan golv, där broar ”singlar ner / över staden” och smälter in i gatan, där någon somnar med endast ”den svaga känslan / av ett golv”.
Marit Lindqvist på Svenska Yle beskrev Bargums debut som att den gång på gång öppnar nya valv att stiga in i. Det stämmer. Som sagt, här finns öppningar, även uttryckligen:
“Bakom den slutna dörren det öppna rummet
I rummet en båt, i båten en fågel, i fågeln
en himmel av ord, av ordlöshet”
Det är lätt att villa bort sig i förvecklingarna. Jag får en känsla av att poeten gömmer sig bakom valvportens dörr, och lite försmädligt säger: ”Varsågod, gå du först”. På det vill jag svara ”Nej, kom. Vi går tillsammans, led mig”.
Utbytbarheten som poetik
Den tredje delen arbetar med repetition. Varje strof inleds ”Det var den tid på året då...”. Den här sortens syntaktiska grepp ger, till skillnad från övriga dikter med svajande vänstermarginal och väl tilltagna ordgluggar, en formmässig stabilitet. En reglerande ”vålnad bakom draperiet” som T.S Eliot kallade varje dikts överordnande form. Här utgörs denna vålnad, även om den inte längre är särskilt draperad, alltså av omtaget. Upprepningarna verkar insistera på ett slags uppskjutande av tankens slutförande i det oändliga, för att återkomma till Lotass nyckelord.
Med risk att slå knut på läsningen så har utbytbarheten som poetik, eller ska jag kalla det diktens imperativ: ”byt ut mig! Jag är utbytbar”, onekligen lett mig som läsare ut i andra verk, in i andra trädgårdar. Det kan därutöver sägas ligga något närmast politiskt sprängkraftigt i utbytbarheten. I en tid då alla vill vara unika och säljpitchbara, yrkar dikten på ett upphävande av diktjaget, dikten och dess specificitet.
Och på samma sätt som innebörden, och rent av diktsamlingen i sin helhet, vore möjliga att byta mot andra verk, så är ju även orden själva utbytbara. De förnyas. Språket förändras, åldras, dör. Sen kommer det ytterligare någon skald och kastar om allt; gör en ny karta. Bargum skriver om grottan (rimligen Platons) att den upphör att gälla, den ”stämmer inte Och andra bilder / flyttar in”. Vilka? Jag är osäker, men helt klart några som även de är utbytbara.