Lektörsomdömen, ett urval
AN, Anna Hallberg (2025)
2025-06-16, Btj, betyg 5/5
Hallberg (f. 1975) är poet och litteraturkritiker. Långdikten AN utspelar sig i öknen. Blicken är fäst vid en vibrerande vattenkub. Just seendet är centralt. Den våta fyrkanten ”skillrar”, ”vattras”, ”pulserar” – känns, men framför allt: syns, ser, blir sedd. Bilden av platsen, kuben med dess grårosa kuliss, upprepas likt ett mantra och framstår närmast övertydlig för ögat, ändock svårgripbar eftersom vattnet liksom allt levande ständigt ändrar form, förvandlas: ”grått i grått / snor gråt slem saliv / vätskande vägg / vad vill du mig”. Hur förstå livet och dess förgänglighet, frågar sig dikten – ”allt är lämnat, ska lämnas”. Hallberg skriver lakoniskt: med omsorgsfull exakthet är orden utplacerade i små kuber på de ökenvita sidorna. I kontrast till allvaret finns här lekfullheten i de sinnrika allitterationerna och den lyriska språkglädjen, men även vattnet självt ”gungar”, ”rutschar” och ”fnittrar”. Det är väl just pendlingen – dialektiken mellan döden och fnittret – som utgör livet. Och även om det är svårt att se och förstå sig på det, så lyckas dikten, genom att tillåta sig att dröja vid åsynen av det – ”stå och se” – också säga något verkligt sant om det.
För de redan frälsta, Elis Monteverde Burreau (2025)
2025-05-05, Btj, betyg 4/5
Monteverde Burrau (f. 1992) är ett välkänt namn på den svenska poesiscenen. Första delen i nya diktsamlingen utgörs av korta stycken avdelade med asterisker, senare blandas kortdikter och enradingar med längre betraktelser. Det är ordvitsigt snabbt – språkets motsägelsefulla strömvirvel slår ideligen undan benen på sig själv. Mångtydighetens ordlekar och intertextualitet är tillskruvat roliga: ”Jag öppnar upp / Nabokovs ryggrad / Med en skalpell / Och hittar fjärilar / I magen, WTF!”. Vardagliga samtidsbetraktelser varvas med omskrivningar av situationist-parollen ”Under asfalten stranden” parat med hatet mot betalda samarbeten för att ibland ogarderat dyka rakt ner i ”jag riskerar aldrig någonting / men jag älskar dig”. Asterikserna inledningsvis skapar ett aforismlikt staccato (likt en nedbantad version av Substack-samlingen som återgavs i Ironi för änglar). Poesin blir något mer ogenomtränglig i sin förkortning, kanske undflyende, men därav överensstämmer den också väl med titeln. Avslutningsdikten – en lista över Burraus olika poetiska jag – publicerades i Aftonbladet i samband med poesidebatten 2024. En poet som är allt, kan också skriva allt – undflyende eller ej – således är de redan insatta kanske den bäst lämpade läsarskaran, eller med Burraus ord: ”All bra konst genom historien skapades för en liten grupp redan / frälsta”.
Liken vi begravde, Lina Wolff (2025)
2025-07-04, Btj, betyg 5/5
Lina Wolff (f. 1973) har givit ut en rad prisbelönade böcker. Liken vi begravde är en uppväxtskildring som utspelar sig i en skånsk by med ”pervon och pedofiler i varenda buske”. En by som inte ens duger att dö i, om du frågar Hörby-dottern Victoria Benedictsson, vars missbelåtenhet med platsen vilar likt en osalig ande över romanen. Det handlar om Jolly och Peggy – ”två ömtåliga stänglar i den frostbitna trädgård som är deras fosterföräldrars äktenskap” – och hur uppväxtorten sätter sina spår i och formar dem. Flickorna heter egentligen Eleonora och Ulrika men fostermodern tycker att namnen "låter som de har räfsor uppkörda i röven” och döper om dem. Byns omtalade tvillingmord och fostermoderns besatthet av att finna mördaren, skapar ett thrillerartat driv i dramaturgin. Berättarperspektivet – Jollys opartiska och naiva iakttagelser av de tillskruvade och i många avseenden brutala scenerna som utspelar sig inom familjen och i byn – bidrar till den mörka humorn. Det gör även formuleringskonsten – Wolff är mästerlig på att frambringa absurditeternas tragikomik på sin stilsäkra och alltigenom orädda prosa.
Landskapskynnen, Petra Mölstad (2024)
2024-11-25, Btj, betyg 5/5
Petra Mölstad (f. 1972) är poet och skrivpedagog på Österlens folkhögskola. Landskapskynnen är hennes femte diktbok. Boken inleds med några kursiverade rader som lägger an långdiktens skådeplats: ”ett samhälle byggt av landskapskynnen” där striden förs mellan skogsbygdens skåning och den karga slättbon som ”går ut på åkrarna för att gräva ned varandra”. Hatet och homofobin, rangordningen och makthierarkierna ryms alla i samma mörka jord. Dikten rör sig genom några av ungdomens, eller som hon skriver "tillhörighetsstadiets” urscener – i ”gympasalens täthet”, på idrotten, under hemkunskapen. Mobbinglika händelser och smädelser som sätter sig i kroppen, och som också formar samhället: "i folkmun heter det hora / på bygdemål lebba / orden som formade sverige". Blir man någonsin fri från epitetet slätt- eller skogsbygdsbo, eller för den delen från sin barndoms landskap? tycks dikten fråga. Gestaltningen är grafisk; kroppslig och djurisk på ett sätt som för tankarna till Elsa Graves suggererade diktning och Birgitta Trotzigs nattsvarta dy-landskap. Språket är mättat; bilderna staplas på varandra, varje litet ord får betydelsen att vecka sig vidare in mot något nytt. Som om man grävde sig allt djupare ner i myllan. På så vis är dikten kongenial; den upplevs genomträngande, både till form och innehåll.
Intermezzo, Sally Rooney (2024)
2024-09-17, Btj, betyg 5/5
Intermezzo i översättning av Klara Lindell, är succéförfattaren Sally Rooneys fjärde roman. Intermezzo betyder ungefär ”mellan”. Det handlar om relationen mellan de båda, mycket olika, bröderna Ivan och Peter och hur den förändras när deras pappa dör. Peter är jurist och har ett ”platoniskt livspartnerskap” med sitt ex Sylvia och ett tvetydigt förhållande med tio år yngre Naomi. Ivan är lätt autistisk, spelar schack och inleder, till sin egen stora förvåning, en relation med fjorton år äldre Margaret. Rooneys stilistiska förmåga fångar varje människas unika universum med en sådan vidsynt intelligens att man som läsare ofrånkomligen förflyttas in i vederbörandes huvud. Ivan och Peters olikheter gestaltas inte bara till det yttre; också tankeresonemangen tar sig språkligt vitt skilda uttryck. Peters tankebanor går snabbt och kaotiskt. Korthuggna meningar staplas på varandra, liksom snapchattmässiga referat. Medan Ivans hjärnsynapser tycks långdragna, hela tiden sökandes kausalitet och ordning. Texten har en gäckande framåtrörelse som gör att det är svårt att slita sig: man vill gärna befinna sig i detta intermezzo – ”i beröringspunkten mellan två liv”, som det står vid ett tillfälle. Inte minst för att människorna och deras handlingar på så vis framstår både något lite mer begripliga, och samtidigt paradoxalt nog än mer komplexa.
Kristinafragment, Maria Bodin (2025)
2024-11-19, Btj, betyg 5/5
Kristinafragment är Maria Bodins (f. 1997) debutdiktsamling. Diktjaget står framför glasmontern i Peterskyrkan där Drottning Kristinas efterlämningar finns bevarade. Dikten graviterar kring kroppen, köttet, könet och dess semantik, i en svindlande intelligent och böjlig rörelse mellan kropp och icke-kropp, liv och död. Referenserna är många och svåra; här förväntas man kunna sin teologi – från Lasaros som uppväcktes från de döda till bedragaren Jakob – men också sekulära anspelningar som massmördaren Richard Speck, även känd för sin något hermafroditiska uppenbarelse. Det kan tänkas finnas något exkluderande i den här sortens intertextualitet, men allra främst är det uppfriskande med en text som ställer höga krav på läsaren. Särskilt när varje litet ord har koordinerats och placerats ut med en sådan omsorg som här. Strofernas täthet drar ner tempot, gör läsningen långsam. Trots språkets stränghet är metaforerna sinnliga: ”Ett liv är så smalt; ett katthår mellan årtal, som en trådstump dinglar jag från mitt födelsedatum”. Lägg därtill Lukas Möllerstens intrikata formgivning. Papprets mjuklila färg är suggestiv. Den får de något vämjeliga hårtestarna och andra av Kristinas efterlämningar som avbildas på sidorna att likna små konstverk. På det hela taget en vacker diktdebut, både till form och innehåll, kropp och text.
Eftermiddag i augusti, Philip Teir (2024)
2024-08-23, Btj, betyg 3/5
Teir är finlandssvensk kulturjournalist och författare. Eftermiddag i augusti inleds med att det vuxna berättarjaget Jacob åker till sin barndomsväns begravning. Därefter tar Jacobs uppväxtskildring vid. Ur mamma Mona, pappa Mick, lillasyster Josefin, och Jacobs perspektiv skrivs en kollektiv berättelse om uppväxten i Österbotten på nittiotalet. Det handlar om puberteten – det febrila runkandet och att dricka sig full på kilju – om vuxenblivande och vänskap. Teirs språk är klart, för att inte säga fullkomligt felfritt. Dessvärre stannar texten vid det korrekta. Mycket lite fördjupas eller ges oväntade, tvetydiga (läs mänskliga) drag. Monas tankar har t.ex. samma, något förnumstiga, ton och röst som Josefins och blir därför aningen schablonmässiga och svåra att intressera sig för. På sina ställen verkar angelägenheten att föra fram informationen stå över konsten att med känsla och intensitet förmedla den. Det blir påtagligt att vi har att göra med så avlägsna minnen att inte ens författaren själv lyckas ruska liv i dem. Det är först när man kommer närmare någon sorts nu – när jaget är äldre, efter cirka 200 sidor – som texten börjar vibrera och bli bra. Men jag är inte säker på att läsaren kommer orka ta sig igenom en så lång startsträcka.
Stålberit, Martina Haag (2025)
2025-04-15, Btj, betyg 3/5
Haag (f. 1964) är författare och skådespelare. Huvudpersonen Berit arbetar på miljöförvaltningen och är urtypen för en bitter tant – hon skickar klagomål till grannarna undertecknat ”Styrelsen” och sätter upp ”Din mamma jobbar inte här”-lappar på kontoret. I hemlighet drömmer hon om ett liv med snygga chefen Martin Ekman, och så snart Gunilla går i pension ska Berit ta över rollen som chefsassistent. Men in kommer Beatrice Cardell med svallande blont hår höga klackar och kvittrande skratt – likt en yttre manifestation av Berits inre demoner; antitesen till ett artros- och klimakteriebesvärat liv – och snor tjänsten. Vid en miljöinspektion råkar Berit ramla ner i det mystiska vattnet vid Rödsjöverket och konstiga saker börjar hända; som i ett trollslag går hon från bitter tant till armhävningarnas drottning, och plötsligt har hon fått vad som skulle kunna sägas vara superkrafter, åtminstone ”lite lagom” svenska superkrafter. Det blir en actionfylld berättelse med övernaturliga inslag om en 60-årings brottningsmatch – på liv och död – mot ålderdomen. Eller rättare: mot samhällets syn på ålderdomen, och den inre kampen att frigöra sig från den synen. Det är välskrivet, rappt och oväntat. Ett lagom humoristiskt och lagom hjältedådigt drama med hög relevans i ålderismens tidevarv.
Det stannar mellan oss, Katarina Muhr (2025)
2025-02-19, Btj, betyg 3/5
Katarina Muhr (f. 1989) är krönikör i Expressen och Amelia. Det stannar mellan oss är hennes debutroman. Hannah, 32, bor i en deppig förortslägenhet, har ouppfyllda konstnärsdrömmar och jobbar på NK. Hon har bara minnen gemensamt med sina ytliga barndomsvänner och är trött på att alltid vara singeln i gänget. Med arg blick granskar hon sin omgivning – sarkasmen dryper över sidorna. Så kommer pojkvänsvackra Axel in i Hannahs vardag och livet mjuknar. Men när Hannahs vän anklagar Axels vänner för våldtäkt ställs allt på ända. Ska Hannah vittna för henne och riskera att förlora Axel, trots att hon inte riktigt tror på sin vän? Den som har läst Muhrs krönikor känner igen både tema och stil. Språket är rappt, samtidskritiskt. Förutom frågor om kvinnlig vänskap drar romanen den så kallade tjejkoden till sin spets: Måste man ljuga om det tjänar systerskapet? Måste man sätta kvinnokollektivet och kvinnlig solidaritet främst i alla lägen? Svaret blir till slut ett rungande JA. Dessvärre är det något med tvärsäkerheten som stör. Romanen är som bäst när den förhåller sig öppet och undersökande – vrider och vänder. Utan tvetydigheter riskerar berättelsen att falla in i ett politiskt nyttotänkande, vilket gör sig bättre i krönikerform.
De jordbundna, Emma Kanckos (2024)
2024-10-28, Btj, betyg 2/5
De jordbundna är finlandssvenska Emma Kanckos (f. 1989) debutdiktsamling. Den dystopiska inledningsdikten ”Flyktingen” för tankarna till den postapokalyptiska filmen The Road; över en trasig väg omgiven av härskna djurkroppar vandrar någon med en kundvagn. Diktsamlingen placerar sig i en ekopoetisk tradition, där kritiken mot den antropocentriska världsbilden färgar diktens poetik. Genom ”forskarens” framstegsvurm, ”sonens” tro på rymdannekteringen och ”institutionens” styrning av den mänskliga reproduktionen gestaltar Kanckos en mardrömslik tillvaro, inte helt olik vår egen. Men som läsare har man svårt att känna något för de berättarjag som passerar – ”sångarens” relation till ”baby” ges varken bakgrund eller dramaturgiskt sammanhang, inte heller ”sonens” och ”moderns” förhållande blir begripligt. Diktsamlingen upplevs närmast som en uppräkning av, vid det här laget tämligen utnötta framtids- och samtidsscenarier, vilket bitvis gör dikten sentimental. Återkommande samplas politikens och aktivisternas moraliserande fraser utan litterär bearbetning: ”Siffror och algoritmer / Har blivit profetior och domedagsberättelser / De sprids som ett virus”. Antagonisterna är självskrivna – ”metallvännerna”, ”direktören” och ”mellanchefen” – vilket gör dikten förutsägbar. Klimat- och miljöfrågan är en av vår tids ödesfrågor, och som sådan är den till sin natur en av de svåraste att estetisera. Det blir besvärande tydligt i Kanckos diktsamling.
Zenmästaren, Eva-Stina Byggmästar (2025)
2025-06-02, Btj, betyg 5/5
Byggmästar (f. 1967) är en kritikerhyllad finlandssvensk poet och konstnär. Zenmästaren är sista delen i en trilogi bestående av Låt hjärtat tala hjärtats språk (2022) och Snöapan (2024). Här liksom i föregående böcker fortsätter hon det andliga sökandet – en vandring som leder djupt in i både Japans och själens geografi. Dikterna är numrerade från 1–84. Språket är lakoniskt och okonstlat. Diktjagets gestalt framträder ömsom i form av en Zenmästare eller japansk gud, ömsom mer likt poetens eget jag. Osökt förs tankarna till Simone Weils avskapelse eller Gunnar Ekelöfs renande och rensande från jagiskhet och identitet. Såhär kan det låta: ”… fasthållandet vid ens identitet / är orsaken till negativa egenskaper / som stolthet och själviskhet / och i slutändan lidande”. Dikternas omedelbarhet och klarhet medför ett lugn som saktar ner läsningen – gör den meditativ och lätt att dröja i. I en intervju har Byggmästar sagt att hon tror på de blyga, de som ”inte samlar skatter på jorden, som inte vill ha mer – men mindre”. Så kan även denna diktsamling beskrivas i sin helhet; en asketisk lyrik vars minimalistiska poetik förhoppningsvis kan bidra till att förminska egot och förstora själen.
Till kärleken och hatet, Ragnar Jändel (2025)
2025-08-25, Btj, betyg 5/5
I krigstid är det med självklar aktualitet som arbetarförfattaren och poeten Jändels (1895–1939) debutdiktsamling från 1917 återpubliceras, i Nirstedts fina poesiserie, med nyskrivet förord av Lindman Mata. Med lyrisk elegans beskriver Jändel hur ondskan tränger in i det oskuldsfulla barnet och föder hatet: ”Och jag ser hur de späda dragen få glans, / ser huru hatet speglas bak ögats frans, / ser huru barnet diktar sin framtids sång”. Kärleken krossas ideligen, men bjuder också motstånd: ”Och kanske den mäktiga Döden / står maktlös för Kärlekens skull – / Kanhända ett hjärta åter blir till av de bådas mull…” Den politiska kampen är ständigt närvarande, som i dikten betitlad den kända 1700-talsrevolutionären och socialisten Gracchus Babeuf, men mest av allt kretsar samlingen kring modern. I ”En lycklig mor”, stryper modern sitt tre månader gamla gossebarn för att förskona honom svälten. I ”En mor till sin son” ställs oron inför inkallelseordern mot moderns trygga famn, där pojken vilar ”som oskuldens doftande liljor”. Kriget föder hatet, modern den ovillkorliga kärleken. Således kan samlingen läsas som ett lika vackert som förkrossande ode till en mor, liksom i dikten ”Mor”: ”Mor! – Mina händer sträcker jag mot dig / tyst till ett tack för allt!”