Recension av Andra sidan berget publicerad i tidskriften Astra, 2:2024

Poetisk ambition som faller på språkets otymplighet

Minna Salamis bok Andra sidan berget: en svart feministisk väg till sensuös kunskap för alla inleds med bell hooks-citatet ”Poesin är transcendensens plats”. Det är en lika delar vacker som talande inledning: Det här är en bok som vill upphöja den estetiska erfarenheten, delvis genom konst, skönhet och poesi.

Hur kan vi ändra på det system som premierar vithet, konkurrens, mätbarhet, expansion och kapitalism framför allt annat? Salami har svaret: Med hjälp av sensuös kunskap.

Salamis begrepp sensuös kunskap är en förening av emotionell intelligens och intellektuell färdighet. Till skillnad från den europatriarkala synen på kunskap som något objektivt, neutralt och fritt från affekter, sätter sig den sensuösa kunskapen i sinnena och gör avtryck i hela våra andliga väsen. ”Utan känsla blir kunskapen fadd; utan förnuft blir den grov”, skriver Salami.

Del av den postkoloniala traditionen

Tankarna går osökt till postkoloniala förgrundsgestalter som Gayatri Spivak, och klassikern Can The Subaltern Speak?, vars huvudärende är att lära känna avancerade kunskapssystem och ”lära sig att lära av dem” som en motkraft mot det epistemiska våldet.

Salami tar sin utgångspunkt i västafrikansk filosofi tillsammans med kunskap hämtad från populärkulturen. Beyonce, Nina Simone och Lauryn Hills musik fogas på ett självklart vis in i samma tradition som till exempel Audre Lordes, Toni Morrisons och Alice Walkers litterära verk. Således skriver Salami in sig i en lång tradition av svarta dekoloniala och posthumanistiska tänkare.

Oumbärlig som referensverk

Som översikts- och referensverk är boken oumbärlig – texten är fullströsslad med citat. Det finns inget den europatriarkala världen behöver mer än fler röster, fler berättelser och en uppdaterad och anti-antropocentrisk förståelse av vad liv är och kan vara. Vad vore väl bättre än att lyssna till all den kunskap som redan finns; att lära sig av den visdom som under århundraden har kommit i skymundan till fördel för vithetens hegemoni?

Bokens berättelser om seder och myter är därför en av dess främsta behållningar. Förutom berättelsen om bergets andra sida som har gett boken dess titel, finns här myten om den kvinnliga färgen indigo, och beskrivningen av bozo-kulturen vid Niger.

Liknelserna haltar

Salamis centrala och uttalade hållning är att skriva poetiskt, som ett sätt att utöva sensuös andlighet. Dessvärre är bokens svaghet just formen, det estetiska utförandet.

Även om texten, enligt vad hon skriver, bör ses som en början eller ett frö, är det oavslutades resonemang aningen långt draget. Särskilt tydligt blir det i bokens analyser. De vittomspännande ämnena ges inte den tid och plats de förtjänar – ett begrepp som genuin skönhet hade verkligen behövt mer än fyra sidor för att komma till sin rätt.     

Metaforerna framstår ofta hastigt formulerade: ”Det är kunskap som är smidig och inte hård som sten” och om ungdomsrevolten heter det ”frigörelsen påminde om när solen skiner igenom ett träd men också döljs av stammen, grenarna och bladen. Jag hade hela skogar av dogmer att forcera.” Liknelsen haltar och blir obegriplig.

Poesin faller på språkets otymplighet

Salami konstaterar svepande att ”När en kvinna hamnar i naturen vill hon, av någon anledning, spontant röra vid träden, stjärnorna och marken. Hon vill också själv bli smekt av naturen, och därför omfamnar hon dess grenar, vattendrag och fält”. Senare står det: ”Poesins är insidans och själens språk. Naturen bor i jordens inre. Och kvinnors könsorgan, som rymmer poesis (liv, njutning, skapelse) finns inuti”.     

Båda dessa utsagor hade för läsaren kunnat bli omvälvande, rent av livsförändrande, om de hade utvecklats och preciserats – med andra ord: antagit en poetisk form. När den till synes ekopoetiska frasen att ”naturen bor i jordens inre” inte fördjupas blir det schablonartat – en kliché behöver aktiveras för att den ska bli levande.

Det är kanske just aktiveringen som är poesins främsta förmåga; förfrämligandet som gör att vi plötsligt ser det invanda på nytt, att vi förändras på djupet. Men som läsare känner jag ingenting, utan lämnas med frågan ”vad borde jag känna, som jag inte känner?”

Stundvis är även syntaxen så tillkrånglad att jag undrar om det är i översättningen det brister. Om till exempel konstverket Kritklippor på Rügen står det: ”… Friedrich målade som en känslomässig reaktion inför naturens värld”, och i avsnittet om makt: ”Det är i den komplexa och sammansatta bakgrunden till besluten som vi kan söka möjligheten att göra val där vi själva har makten.”

Ambitionen är, som sagt, att i en sensuös anda skriva poetiskt. Oaktat den omsorgsfulla formgivningen (förlagsloggan är sinnligt präglad på första sidan och det mörkgröna försättsbladet harmonierar med de ljusa färgerna i gradienten på bokens omslag) faller bokens poetiska dimension alltför ofta på språkets otymplighet.

Här och var blixtrar det till

Som allra tydligast blir min kritik kanske ändå där dess motsats bevisas.

Som när Salami besöker Brasiliens äldsta begravningsplats för svarta: ”Jag hade läst att förslavade afrikaner i USA brukat begrava sina anhöriga med ansiktet vänt västerut – mot Afrika. Jag fann tröst i iakttagelsen att om de döda kastats i havet bakom begravningsplatsen, då hade det varit i riktning hemåt.”

Där blixtrar texten till. Kunskapen blir sensuös; den sipprar in och sätter sig i hela kroppen.