Lektörsomdöme utfärdat 2024-04-26

Vinterrit av Maria Stepanova

Ryska författaren Maria Stepanova (f. 1972) lever i exil. Hon debuterade med Bermanprisade Minnet av minnet. Vinterrit 20/21, översatt av Ida Börjel och Nils Håkanson, inleds med ett förord som tacksamt skissar upp referensramarna. Stepanova skriver att pandemins ”evighetslånga nu” fick henne, liksom Ovidius som skrev i ”evig exil”, att börja dikta. Stepanovas långdikt bildar en tät fläta av röster. Evangeliska stycken inspirerade av Ovidius Heroides: ”Aldra huldaste Moder, aldra nådigaste Herrskarinna!” bryts av med slängiga rader som: ”Jobbiga miffon, kan ni lämna min skalle eller / Halta bort på era ojämna versfötter”. Och däremellan, finstämda skildringar av pandemistilleståndet: ”Som foton under silkespapper, / Tog vi plötsligt stopp.” Ibland grips man av viljan att läsa på om de intertextuella referenserna – Münchahusen, Tatiana Larina, Pugatcheff – men man måste inte ägna sig åt kringstudier. Här finns – förutom diktens medryckande melodi – otaliga trådar att haka fast i, och den kollektiva berättelsen om pandemi och krig är rymlig: från antikens Rom fram till dagens invasionskrig. Således avtäcker dikten det som över decennierna består och som kan kallas allmänmänskligt; under det tjocka lager kyla och snö som tiden återkommande för med sig bultar det mänskliga hjärtat stadigt med all dess längtan.