Lektörsomdöme utfärdat 2025-06-09

Till kärleken och hatet av Ragnar Jändel

I krigstid är det med självklar aktualitet som arbetarförfattaren och poeten Jändels (1895–1939) debutdiktsamling från 1917 återpubliceras, med nyskrivet förord av Lindman Mata, i Nirstedts fina poesiserie. Med lyrisk elegans beskriver Jändel hur ondskan tränger in i det oskuldsfulla barnet och föder hatet: ”Och jag ser hur de späda dragen få glans, / ser huru hatet speglas bak ögats frans, / ser huru barnet diktar sin framtids sång”. Kärleken krossas ideligen, men bjuder också motstånd: ”Och kanske den mäktiga Döden / står maktlös för Kärlekens skull – / Kanhända ett hjärta åter blir till av de bådas mull…” Den politiska kampen är ständigt närvarande, som i dikten betitlad den kända 1700-talsrevolutionären och socialisten Gracchus Babeuf, men mest av allt kretsar samlingen kring modern. I ”En lycklig mor”, stryper modern sitt tre månader gamla gossebarn för att förskona honom svälten. I ”En mor till sin son” ställs oron inför inkallelseordern mot moderns trygga famn, där pojken vilar ”som oskuldens doftande liljor”. Kriget föder hatet, modern den ovillkorliga kärleken. Således kan samlingen läsas som ett lika vackert som förkrossande ode till en mor, liksom i dikten ”Mor”: ”Mor! – Mina händer sträcker jag mot dig / tyst till ett tack för allt!”