Lektörsomdöme utfärdat 2026-04-21

Sång för Valencia av Viveka Sjögren

Sjögrens (f. 1966) senaste bok berättad ur råttornas perspektiv, handlar om båten Valencia som har fastnat ute till havs. Hela besättningen förutom kaptenen är borta – sorgsen går han runt och gör ”kaptenssaker”. Råttorna förstår inte vad han säger,  men de vill honom väl. De tar hand om Valencia, skrubbar, smörjer, målar – vackra banksy-liknande muraler; en katt med en onepiece, åsnor som kramas. Kaptenen börjar bygga på något. Det blir till slut en jättelik orgel och han spelar så vackert att råttornas morrhår darrar i en färgkavalkad av blåorange. Poetiskt laddade meningar, där barnets (eller råttornas) egensinniga dramaturgi styr; handlingen snirklande, vild. Människan sedd ur djurens lins framstår egen om än älskvärd: ”Ofta när vi sitter kväll har kaptenen med ett foto av ett barn. Han brukar ställa upp det på en stol, så att barnet också ska se elden. Så sitter de liksom bredvid varandra, fast att barnet inte är här på riktigt.” Bildspråket för tankarna till Sara Lundbergs debut om Vita Streck, eller  argentinska ALMA-pristagaren Isols bildvärldar – blandteknik, kollage och spensligt, gängliga blyertskonturer. Berättelsen vibrerar av värme och omsorg från den vänskap som, på det ordkargas känslouttryckens vis, formas mellan människa och djur.