Lektörsomdöme utfärdat 2025-08-06

Jämte grönet av Emilia Hasselquist Langefors

Hasselquist Langefors (f. 1997) debutdiktsamling är indränkt i färg. Det handlar lika mycket om grönet som den mångfärgade kroppen (blodet, huden, våldet) jämte det. Men liksom den kristna utsagan ”allt kött är hö” är allt ändå sammanblandat. Med sina klangfärger grön och blå (”gröna fingrar”, ”blåa slag”) beskrivs kroppen som en ”spatial diftong” och huden som en ”förljugen / grönhet” – kanske mer cyan än grön? Och ”rödet gnistrar upp / till hundratals / tindrande / puppy-eyed / juveler”. Det är suggestivt, närmast psykedeliskt. Enligt baksidestexten är samlingen ett färglexikon, och som sådant fungerar det väl: Dikterna, bestående av kortradingar, beskriver inget tydligt jag och återger heller ingen sammanhållen berättelse, snarare är det ett rabblande flöde av kolorerade sinnestillstånd parat med tämligen motsägelsefulla utsagor om varats beskaffenhet. Betydelsen är helt underordnad rytm, rim och klanger. Man kan läsa diktsamlingen som ett lexikon för poetens fortsatta skrivande; en rik, anmärkningsvärt vital start. En färgkarta över allt som ska närstuderas framledes, men då förhoppningsvis än mer risktagande; där texten blir dröjande och vågar färgsätta även bildernas mellanrum för att visa hur de fäster i varandra. Med andra ord, en för poetskapet ovärderlig encyklopedi i arbetet vidare från skirgrönt knoppstadie till fullt grönskande.