Lektörsomdöme utfärdat 2026-02-12

Incestdikt av Lizette Romero Niknami

Incestdikt är Romero Niknamis andra diktsamling efter De försvunna (2020). Då liksom nu handlar det om hur man beskriver det obeskrivbart hemska. Här om ett tonårsjag som blivit utsatt för våldtäkt inom familjen. Omslaget med bilden åt på Kain och Abel sätter ljus på tematiken: mänsklig svaghet, våld och förfall, men där kainsmärket tycks ha fästs på det förvisade våldtäktsoffret snarare än på den skyldige. Dikterna ter sig olikartade formmässigt – spaltvis, på protokollprosa, dagbokslikt i versaler och med rimmade rader som successivt faller sönder, liksom språket vore förbrukat och ofullständigt, kanske missbrukat. Det är icke desto mindre rytmiskt och klangligt. Trots diktjagets prekära tillvaro blir texten aldrig självömkande, tvärtom dryper den av självhat: ”jag åmar mig inför dagbokssidan nu / riktigt slickar i mig mina förluster, smutsig bitch”. Dikten är stundom rasande tillika skoningslöst grafisk – fläker ut sig i explicita bilder: ”jag gör hemläxan, repeterar glosor / tränar mina skrevande ögon i passé composé”. Ord som ”skrevande”, ”slickar” och ”åmar” tar sig in i dikten på ställen där de egentligen inte borde vara. Det är kongenialt: som om förövaren nästlat sig in och förgripit sig, inte bara på tonårsjagets fysiska kropp, utan också på språkkroppen.