Medverkan: Krönika över det tjugonde århundradet ur poetisk synvinkel
Tidskriften och redaktörerna Edvin Lindström, Daniel Helsing, Kenneth Lindgren och Carl Najafi, bad 20 skribenter att skriva om poetiska händelser under fem slumpmässigt valda årtal under 1900-talet.
Medverkande: Adriana Aires Rastén, Viktor Andersson, Katarina Båth, Martin Högström, Robert Johansson, Per Erik Ljung, Dante Löfmarck, Sebastian Lönnlöv, Evelina Stenbeck, Alva Rosengren, Smilla Sundén Pettersson, Mats O. Svensson, Allis Sääsk Berglund, Evelin Tamm, Robin Valtiala, Lars Vargö, Simone Westerblom, Selma Yousif Mesbah.
Nedan följer mina fem årtal.
1911
Else Lasker-Schüler gav 1911 ut diktsamlingen Meine Wunder och blev därmed en av Tysklands mest omtalade expressionister. Författarpersonan Lasker-Schüler var uppseendeväckande – författaren Cecilia Hansson har beskrivit henne som en drömvarelse. Hon sov på parkbänkar, hade ett rastlöst kärleksliv, klädde sig i orientaliska utstyrslar; mycket ringar, halsband och tyger. Det kan sägas ligga i tiden; som en reaktion både mot industrialismens rationalism och samtidens framväxande materialism fick litteraturen vid sekelskiftet en renässans av mystiska och ockulta strömningar, med teosofen Madame Blavatsky i spetsen. Lasker-Schüler vävde samman syrisk-egyptiska, grekiska, judiska, muslimska och kristna teman som hon fri från konvention gjorde helt egna poetiska bilder av, liksom Meine Wunder som graviterar kring teman som kärlek och judiskhet. Att hon förlorade sin älskade bror när hon var 13 och sin mor när hon var 21, samt att hennes son dog före henne (1928), kom senare att prägla mycket av hennes sublima och i alla avseenden romantiska poetik.
1916
Vid sekelskiftet – och kanske ännu mer nu 1916 i första världskrigets skugga – hägrade språkkrisen. Flera författare under tidigt 1900-tal vittnar om hur språket rasar samman och närmar sig ett slags nolläge – tänk Mallarmés tärningskast som spred orden över sidorna i ett försök att frigöra sig från språkets meningsdränerande bojor. 1916 (samma år som Hugo Ball utropade dadaismens födelse i Zürich) definierade den amerikanska poeten Ezra Pound imagismen. Imagisterna som var språkkunniga och traditionsmedvetna betonade klarhet och direkthet i vers som ett svar på krisen, till skillnad från dadaisterna och andra avantgardister som använde sig av bland annat nonsenspoesi. Imagisterna ville förnya poesin genom att skapa elementära uttryck och exakta bilder, därav imagism, ”a theory of the image”. En av medgrundarna till rörelsen, tillika en av den tidiga modernismens mest framstående författare, Hilda Dolittle (sedan debuten 1913 alltid under akronymen H.D.) utkom 1916 med sin första diktsamling, Sea Garden. Med en ingenjörslik exakthet i återgivningen av naturen och omgivningarna speglar diktsamlingen hennes imagistiska period. Doolittles konstnärskap i övrigt omgärdades av ett rörigt privatliv – hon födde ett dödfött barn 1915 och hennes äktenskap krackelerade snart därefter och 1916 skrev hon i ett brev till en vän att hon var ”trasig, utan framtidshopp”.
1918
Edith Södergrans andra diktsamling Septemberlyran (1918) drev igång en uppeldad fejd om lyrikens vara och uttryck, och kanske främst om vad en kvinnlig poet fick lov att dikta. Den är med sina ”raska krigare” och ”beväpnade djävlar” i många avseenden en våldsam samtidsskildring. Södergran insöp omvärldens litterära dofter – hon inspirerades såväl av de ryska futuristerna och den franska symbolismen som av världsläget. Europa står i brand liksom litteraturen. På andra sidan Atlanten nedtecknades samma år, vad som skulle kunna kallas en amerikansk namne till Septemberlyran: dikten ”September, 1918”. På samma sätt som hos Södergran faller krigets skuggor likt septembermörkret över Amy Lowells lyrik. I ”September, 1918” återger hon det vackra i en eftermiddag med ”färg av vatten som faller genom solljus” och bestämmer sig för att spara den tills alla krig är slut ”för jag har inte tid för något mer / än att söka min jämvikt / i en trasig värld”. De två modernistiska skalderna – Lowell även utpräglad imagist – experimenterade båda med språket: gammelromantiskt blandat med fri vers på ett nyskapande, för tiden särpräglat vis, vilket gav upphov till både hätska debatter, kritik och samtidens oförståelse. Eller som Lowell uttrycket det i en annan dikt: ”Jag är ensam om att inte passa in: / en ilskröd skåra / som kungör rastlösheten / i ett orimligt sekel.”
1961
Den litterära giganten Ingeborg Bachmann ger ut sin första prosabok Det trettionde året 1961 och kritikern Marcel Reich-Ranicki tar i från tårna och utropar henne till ”en fallen poet!”. Steve Sem-Sandberg skriver i en recension (DN, 2023) av nyöversättningen av romanen att den förebådade den radikala litteratur som var i antågande. På frågan om Reich-Ranicki skulle ha använt samma fras om en manlig prosaist som efter två diktsamlingar bestämt sig för att skriva prosa, svarar han ”knappast”.
I en känd föreläsningsserie inleder Bachmann med vad som kan sägas vara en kommentar till Reich-Ranickis bryska exklamation: ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket självt”. Föreläsningarna handlar om litteraturens urvattning. Det har blivit omöjligt att fascineras av dikter, säger hon: ”litteraturen av i dag är ett börshus där experterna blir fler”. Det vi egentligen begär är att ”upprätta en ny rättsrelation mellan språket och människan”, hävdar hon och refererar till Kafkas kända rad om att litteraturen måste vara ”en yxa mot det frusna havet inom oss”. Visserligen har det ju i alla tider talats om en kris; litteraturens, kulturens, språkets (inte minst mina egna inpass i föreliggande poetiska tidslinje vittnar om detsamma). Osäkerheten vad gäller alla förhållanden över huvud taget tvingar dock ofrånkomligen författare till ett nytt tänkande – däri ligger hoppet om framtiden, menar Bachmann. Således: fortsätt utplåna, eller för all del gör några rejäla yxhugg i fraserna!
1988
En av USA:s mest tongivande poeter, Adrienne Rich, nedtecknar 1988 de första dikterna i vad som har kommit att bli ett av hennes inflytelserikaste verk: Atlas över en invecklad värld. Samlingen gestaltar en minst sagt omfångsrik karta över världens våldsamma historia – förtrycket, massgravarna, rasismen, ockupationerna, krigen. Rich direkta, alldagliga tilltal kan vid första anblick verka simpelt, men den finstämda rytmen och bildernas exakthet är nogsamt koreograferade. Språkets förbindelser är trassliga och djuplodande på ett flertal nivåer. Rich introducerades i Sverige på åttiotalet, men då främst som en centralgestalt i andra vågens feminism (bland annat efter att ha skrivit den feministiska klassikern Of Woman Born (1976) där hon kritiserar den politik och de patriarkala strukturer som formar moderskapet). En av dikterna daterad 1988 i diktsamlingen Atlas över en invecklad värld bär titeln ”Den där munnen” och inleds med raderna: ”Det här är flickmunnen, smaken / döttrar, inte söner, får:”. I Sverige samma år, 1988, rasar Jäderlunddebatten – alla förutom Ann Jäderlund själv tycks delta i en livlig, för att inte säga aggressiv, fejd kring obegripligheten och det förment ”kvinnliga” i hennes lyrik. Liksom hos Rich söker de svenska kvinnliga åttiotalisterna återföra sinnligheten till ett språk som av patriarkatet, kapitalismen och samhället tömts på mening.