Essä publicerad i tidskriften Astra, Tema Landsbygder, 4:2023

En strid ström av dubbelheter

Vatten – hav, sjöar, glaciärer, floder – tycks nu allt oftare ändra form på ställen där de inte brukar eller borde göra det. De smälter, torkar, svämmar över, och framför allt, tuktas. Det är inte utan att man frågar sig: På vems bekostnad lever jag? Vem har tillgång till vattnet, och vem torkar ut?           

Sökandet efter ett hem
Det är just frågorna om ansvar och rättigheter som genomgående ljuder i Jannete Hentatis essäroman Älven i mig (2023). Hentati växte upp i den lilla orten Messaure vid Luleälven. När älven ströps och en hundra meter hög och två kilometer bred kraftverksdamm byggdes lades stora delar av orten under vatten. Nu reser författaren tillbaka en fråga hon har lånat från Bodil Malmsten: Hemma var är du? 

El – på vems bekostnad?    

Älven i mig är en bok om Sveriges historia, men också om de enskildas berättelser. Hur påverkar vattenkraftverken – Sveriges enda reglerbara kraftkällor – de som bor vid älvarna? Hur påverkar de skogen, laxen, renarna? Vad gör de med minnena och arvet? Vad lämnas till de som kommer efter oss och vart tar allt som går förlorat vägen? ”Vad den enskilda människans emotionella uppbrott och förluster eventuellt kunde komma att kosta [vid utbyggnaden av älven], tycks det inte ha varit någon som tog sig tid att räkna på”, skriver Hentati. Går det verkligen att tänka sig en skälig ersättning för de hem som förstörts av uppdämningen? Är inte dessa värden osynliga i vårt nuvarande nationalekonomiska tänkande?

Dubbelheten i konflikterna

Hentati är socialantropolog och skriver med forskarens kritiska blick. Inte heller sina egna bevekelsegrunder låter hon vara. Måste hon ha ett hem? Varför är det så viktigt att äga en plats? Eller rent av själv vilja vara älven? Klarsynt problematiserar Hentati den svenska statens kolonialt präglade förhållningssätt till lokala vatten- och markägare, men påpekar också värdet av elen det alstrar (även den el författaren själv åtnjuter). Just detta är bokens viktigaste uppmaning: att uppehålla sig vid dubbelheten. Å ena sidan: att arbeta för Vattenfall, å andra sidan: att fördrivas av dess kraftverk. Å ena sidan: att vilja ha en fulladdad mobiltelefon, å andra sidan: att inte vilja bidra till att exploatera samernas marker. Å ena sidan: att vilja ha ett hem, å andra sidan: att alltid vilja vara i rörelse. ”Människan har fötter inte rötter”, upprepar Hentati som en besvärjelse mot sina egna önskningar om en plats att kalla hem. Alla konfliktlinjer, inom och utom oss, ges plats.

En posthuman platsens politik

Jag läste nyligen Bodies of Water: Posthuman Feminist Phenomenology (2018) av den feministiska teoretikern Astrida Neimanis. Hon formar där en posthuman platsens politik som uppmanar till en dubbelhetens, eller rent av flertydighetens, tänkande – precis den sorten som Hentati anammar. Det handlar om att frånsäga sig den dominanta västerländska humanismens förståelse av förkroppsligande – där kroppar är individuella, autonoma subjekt – och istället flyta ut i de partikuläras hav (eller älvar). Den våta materialiteten, skriver Neimanis, är i konstant transformation: den dricker, pissar, svettas, gråter, forsar, skvätter – samma vatten flödar genom oss alla, men vid olika tidpunkter och på olika platser. Om vi ständigt påminner oss om denna förbindelse, kan vi uppvisa mer omsorg om varandra och naturen. Eller som Hentati formulerar det: ”Jag är älven, älven är jag”. Det var länge sedan jag på ett sådant friktionsfritt sätt lärde mig så mycket av en bok. Det strömmar, flyter, forsar – referenserna rör sig ledigt mellan litteratur, tidningsartiklar, intervjuer och teoribildningar, och överallt uppstår nya frågor utan entydiga svar. Boken blir således en rörelse i riktning mot det posthumanas dyblöta plats: en som är både här och där, hemma och borta, samtidigt.