Recension av Det enda barnet publicerad i tidskriften Astra, Tema: Översättning, 4:2024

En osviklig översättning

Guadalupe Nettel är en av Mexikos mest tongivande författare. Hennes andra bok på svenska, översatt av Hanna Nordenhök, inleds med följande mening: ”Att studera ett spädbarn som sover är att begrunda ömtåligheten i människans väsen.”

Berättelsen graviterar runt Laura och Alina som är bästa vänner. Sedan tjugoårsåldern har de hyst samma aversion mot att skaffa barn, eller att infångas av ”mänsklighetens boja” som de kallar det. När man är ung är det lätt att ha ideal som man lever efter, det svåra är att upprätthålla dem över tid, tänker Laura vid ett tillfälle. Hon skriver på sin avhandling i litteraturvetenskap. Alina är kurator och konstintendent. I trettioårsåldern steriliserar sig Laura som ett ”veritabelt vaccin mot samhällsförtrycket mot kvinnor”. Hon vill inte ingå i det anhang som går på ”idiotfilmer och hänger i lekparker”, hon vill inte bli ”patriarkatets gisslan”. Alina däremot gör en helomvändning. Tillsammans med pojkvännen Aurelio försöker hon för allt hon är värd att bli gravid. Det är svårt, men med IVF-behandlingens hjälp lyckas de till slut. ”Alina var på väg bort, in i mödrarnas sekt, dessa varelser utan eget liv som med sina gigantiska mörka ringar under ögonen zombielikt släpade runt sina barnvagnar ute på stan. På mindre än ett år skulle hon förvandlas till en amningsmaskin. Vännen jag alltid hade räknat med skulle upphöra att existera”, tänker Laura.  

När Alina får veta att barnet har en hjärnskada och förväntas dö vid födseln förvandlas graviditeten till en mardröm. Läkarnas prognoser till trots överlever barnet, men det kräver speciell och mycket omvårdnad. Alina och Aurelio sjunker allt längre in i föräldraskapets vedermödor, medan Laura som lever ensam, spenderar sina dagar med att skriva, läsa, hälsa på sin mamma och med jämna mellanrum barnvakta grannpojken.

Romanen kretsar kring moderskap och vänskap i allmänhet och om omsorg i synnerhet – både omsorgen om barn (sina egna och andras) och om varandra. Den sätter i dagen det moderna samhällets alienerande system – uppbyggt kring konsumerande snarare än levande subjekt – med imperativet att vi kan styra livet till punkt och pricka: sterilisera eller IVF-behandla. Men till syvende och sist är det mycket lite som går att kontrollera. ”Vi får de barn vi får, inte de vi tänkt oss eller helst hade velat ha, och det är dem vi måste leva med”, som det står vid ett tillfälle.

Det ömtåliga i människans väsen är väl just det att den är beroende av omsorg från andra människor. Romanen tydliggör detta intrikat och med en slående enkelhet. Språket är prestigelöst och pregnant, vilket speglar vännernas relation; fåordig och karg ändock sprängfull av känslor.

Jag saknar kompetens att bedöma översättningen i förhållande till originalet, men jag kan bedöma översättningen som ett konstverk i egen rätt. Hanna Nordenhöks osvikliga språkarbete lockar fram en självständig näst intill genomskinligt perfekt prosa i ljuset. Genomskinlig för att den inte är särskilt högljudd språkligt – den flyter obemärkt fram – men desto mer känslor förmedlar den.

Den sortens kulturspecifika problem som annars kan vara en transatlantisk översättnings svaghet syns här inga spår av. Kanske för att alla, nästan varhelst man bor på jorden, ställs inför den här sortens problem: hur livets betingelser styrs av kapitalistismens kallhamrade system. Men mest troligt för att översättaren är trogen sin egen läsning och gestaltar den med en intimitet och precision som gör att man känner sig som hemma, precis lika mycket i Mexico som i Sverige.