Essä publicerad i tidskriften Hjärnstorm, Tema Drömmar, #151, 2023

En lustig plats

I novellen Luftfördrivaren (2008) skriver Gundega Repše om vad som händer när människor lyssnar på varandra på riktigt. Novellen handlar om enslingen Miroslaws som väldigt sällan välsignas med konsten att lyssna, men då han gör det framträder ”ett fält utan varken väggar eller fönster, bara talarens ditforslade skogsklängen i egenhändigt formade krukor, stenar från någon havsstrand, ett slott av glas, fält med frusna rosor, en soppåse, det är klart att alla har en soppåse till hands. […] Man både är och inte är för medan man lyssnar vet man inte vem man är. Man befinner sig i rummet mellan berättarens inbillade vara och inre spegel. Lustig plats.”

Det låter onekligen som en tilltalande dröm, denna lustiga plats. Jag gillar att den kallas lustig. Den är inte bara egendomlig som i sällsynt (för att inte säga galen) den är också kul. Där vill man vara. Där vill jag alltid vara när jag träffar andra; på en havsstrand, i ett slott av glas, mellan berättarens inbillade vara och inre spegel.

Jag har ett färskt minne av ett sådant möte. Vi träffades på Nofo hotell. Hon hade fått ett erbjudande om gratisfrukost och skrev: Jag är i stan, vill du äta frukost med mig? Vi hade inte setts på länge. Hon bor i Oslo. Ändå var det lätt. Samtalet gled, närmast forsade fram – trådarna bredde ut sig åt alla olika håll på ett sätt som indikerade att det här bara var innehållsförteckningen till något större. Hon berättade om Munchmuseet och norska baletten och det nya nationalmuseet. Längst ner hänger nationalkonsten, på mittenplanet samtidskonsten och längst upp hänger humorn! utbrast hon entusiastiskt. Rolig konst, konst som provocerar och rör om. Jag pratade om Toril Moi när vi kom in på extremhögern och Utöya. Men jag läser så lite, du får berätta mer! Orden studsade ivrigt. Hon lyssnar mest på amerikanska podcasts, broderar och bygger hus med sin mamma. Vi pratade om uppväxten på den norska landsbygden, vintrarna och barndomsvännerna.

Livet kapslades in i små suggestiva paket som vi prestigelöst rotade runt i, ett efter ett (det är väl för övrigt så det blir litteratur av ett liv?) och jag tyckte mig se hur hennes egenhändiga krukor med klängen bredde ut sig mellan oss. Växte in i mina. Känslan: att det inte spelade så stor roll vad vi sa eller inte sa, det var så härligt att bara vara på den där lustiga platsen.

Hur uppstår den? Hur kan det vara så enkelt ibland och så kärvt andra gånger? När det är som bäst finns det få, knappt några hinder utmed vägen, tycks det mig. Det är snarare vägar ut överallt. Öppningar. Stigar mot slott av glas och fält av rosor. Det är bara att vandra. En lätthet. Det känns självklart. 

Martin Buber skriver om tillblivelsen av vad som skulle kunna kallas en lustig plats i sin lilla bok Det mellanmänskliga (1954). Han kallar det mellanmänskliga – eller den äkta dialogen – för en särdimension i tillvaron. För att nå dit krävs det att man inte reducerar den man möter och försöker bunta ihop dennes mångsidigheter i en enda begriplig, lättfattlig helhet. Man måste, som han beskriver det, se det ”personligas ständigt närvarande mysterium” i den man möter. Det är förstås outsägligt svårt att i varje möte nå dit. Förutom att man ofta försöker förstå den andra genom att kategorisera, fastnar man lätt i sin egen skenbild. Buber beskriver två olika sätt att vara; i sitt väsen eller i sin skenbild. Självklart är vi alla en blandning av dessa två typer, men bryr man sig för mycket om sin skenbild är det svårt att uppnå en äkta dialog. Att fastna där innebär att man fokuserar på hur man vill göra intryck av att vara, snarare än att bara vara som man är.

Då blir trångt och svårt. Inte för att man inte tycker om varandra men för att man inte kommer vidare. Det är svårt att hitta vägar ut och sätta något i rörelse. Det är förvisso helt ofarligt men samtidigt kolossalt ointressant och ofta ansträngande. Sökandet efter en öppning kan så lätt ta överhanden. Och så blir man osäker på om det märks utåt, blir genast självmedveten – om sin närvaro, sin händer på bordet och sin eventuella ansiktsfärg, tänker på hur svaren låter – för medhållande? För falska eller överintresserade? För mjuk, för hård eller låter skrattet nervöst nu?

Det mellanmänskliga uppstår när vi inte längre behandlar varandra som objekt, utan som partner i ett livsskeende, skriver Buber. Man måste alltså tillåta sig att befinna sig mitt i dialogen, inte fastna hos sig själv eller i sin egen självframställning, utan försöka nå till en plats där man så mycket som möjligt är i sitt väsen, uppslukad av det som sker. Det kräver förstås tillit; att man litar på att den andre välvilligt och uppmärksamt tar emot allt ogenomtänkt och bristfälligt man säger. Och likaså måste man erbjuda den andre att göra detsamma – ge dennes bråte lika mycket plats som sitt eget. Försöka se på platsen sådan den är, i all dess ”mikrokosmiska överflöd av variationsmöjligheter”. Det är väl därför Repše skriver att alla har en soppåse till hands. Också skräpet och ofullkomligheterna måste få plats – helt på bekostnad av egot – om man ska ha chansen att ramla in i något oväntat. Ett äkta samtal går inte att förhandsdisponera eller orkestrera – det bara blir.

Fältet med rosor (frusna eller ej) mellan berättarens inbillade vara och inre spegel är det mellanmänskligas lilla scen där vad som helst kan hända. Ett mellanrum utan fönster och väggar, men vars ingång alltså kan tänkas vara dialogen. Och som sagt, väl där handlar det inte längre om vad som sägs. Det är inte den ena eller andra personens egen värld och egna värderingar som är intressanta, tvärtom är det mötet mellan olika personers egenart som skapar platsen, inte bara genom det som blir sagt, utan minst lika mycket genom det som inte blir sagt, genom det förtigna, genom pauserna. Det är förmodligen just därför som den lustiga platsen är så tilltalande. För att den ligger och lurar någonstans bortom språket och därmed alltid kommer att vara obeskrivlig och i viss mån obegriplig – en dröm.