Essä publicerad i tidskriften Astra, Tema Sport, 2:2023

En delvis djupdykande drabbning

Julie Otsukas Simmarna är ett delvis spretigt, delvis lysande stycke prosa. Linda Boodh har läst en roman där samhällskritik ibland står i vägen för berättelsens flyt.

Simmarna börjar i den underjordiska simbassängens vatten. Dit kommer man för att man är skadad och behöver läka – det kan vara ångest, en dålig rygg eller också besöker man den för att komma bort från ”kollegornas och skärmarnas stränga blickar”.

Boken är uppdelad i två delar där den första, liksom Otsukas Vi kom över havet (2011), skildras ur ett vi-perspektiv: ”Däruppe finns skogsbränder, torka och revolutioner. I bassängen släpper vi allt. Det rinner av oss”. Vissa partier är samhällskritiskt sarkastiska, ibland snudd på satiriska, som i följande metoo-anspelning: ”folk att se upp för: [smygtittaren (i livet ovan jord en högt aktad barn-tv-programledare som under jord mest är känd för sina snabba banbyten – En ny sexig simmerska i bana fyra! – och sina ‘oavsiktliga’ knuffar under vattnet: Hemskt ledsen)… ]”

I deras ”riktiga liv” är simmarna alltifrån obetydliga poeter och självutnämnda nollor till medelmåttiga modeskapare. Men i bassängen är man bara en av tre saker: snabbsimmare, mellansimmare eller långsam simmare. Sedermera upptäcks en spricka i bassängens botten, som sätter simmarnas underjordiska tillvaro ur balans.

Andra halvan av boken handlar om Alice, en av simmarna, som lider av demens. Tonen blir intim och avskalad, rytmen musikalisk. Berättarperspektiven i boken skiftar mellan kapitlen: vi-form, brevform, du-tilltal. Det kritiska anslaget i första delen av Simmarna tycks mana till att sammanfoga bokens olika delar, och hjärnan jobbar med att tolka metaforiken: Är sprickan i poolen en symbol för en kris – en spricka i vår gemensamma mytologi? Kanske för klimatkrisen? Högerextremismens framfart? Eller är det en metafor för mitt undermedvetna? Eller för kollektivet – den stora massan – och den lilla individen? Ska jag förstå bassängen som en symbol för Alice minnesförlust? Eller för ett brott i tillvaron, vilket som helst – för skrivandet, simningen? För alltihop samtidigt?

Jag vet inte. Kanske är det just det som är poängen: att inte veta. Att liksom Alice inte helt förstå och kunna foga samman delarna – i hennes fall minnena – till en samstämmig helhet. Jag har inget emot att inte veta – tvärtom. Men kompositionen spretar, och den dialektiska rörelse som annars uppstår i ett montage uteblir. Liknelserna i första delen är så många, analogierna mellan vår krisande samtid och den underjordiska bassängen staplas på varandra. Jag simmar gärna snabbt vidare, förbi samhällskritiken, till den medryckande ström som utgör kapitlet om Alice långt gångna demens:

”Hon kommer ihåg att hon blev gravid med dig på första försöket. […] Hon kommer inte ihåg namnet på blommorna hon planterade tillsammans med dig i trädgården för tre dagar sedan [.…] Hon kommer ihåg att året du fyllde fem vägrade du gå ut utan att knacka på dörrkarmen tre gånger […] Hon kommer inte alltid ihåg att klippa tånaglarna och när du doppar hennes fötter i hinken med varmt vatten blundar hon och lutar sig tillbaka i fåtöljen och sträcker sig efter din hand. Ge inte upp hoppet om mig, säger hon.”

Där kan man guppa med i all evighet. Där återfinns den behagliga rytm som fanns i Vi kom över havet. Och i bra konst – som i sista kapitlet om Alice och hennes dotter – ligger kritiken ändå alltid och lurar i en spricka någonstans under ytan, för läsaren att på eget bevåg dyka ner till och begrunda.