Recension av Farsan och jag av Sanna Hedin, publicerad i tidskriften Bazar Masarin, 2:2024

Den mest befolkade folktomma bok jag läst

Uppspikad mot boktapeten i Sanna Hedins debutbok Farsan och jag hänger en broderad tavla med texten:

”Varje litet barndomsminne
göm det i ditt sinne

Göm det intill ålderns dar
som det bästa livet har” 

Hur kan man locka fram dessa gömda barndomsminnen i ljuset och återge dem med känsla? Hedin har svaret: skapa ett montage. Och! Använd en lakonisk stil, förtätad genom en kristallklar barnblick.

”Det bästa jag vet är att sitta i farmors kök
och titta ut genom fönstret.

När som helst drar vi på husvagnssemester.
Farsan och jag.”

På bilden vid texten; ett kök med gröna luckor och gulblommig tapet. Här finns inga möbler och hyllorna är tomma. Fönstret bildar en solig fyrkant på väggen. Utanför skymtar skogen.

”Friluftscamping är vår grej. / ’Platt och plånboksvänligt’ tycker farsan’”, står det under en bild på en gammal nedlagd mack och en tom parkering. Såhär fortsätter det, boken igenom: ett collage med knapphändig prosa intill poetiskt ensliga bilder. När isen bär drar farsan och jaget på roadtrip genom en avfolkad landsbygd. Tomma hus och lador, trasiga bilar, skog och konserver. Farsan kommer och går, jaget bor hos farmor och farfar. Farsan är fåordig, ”tomprat är inte hans grej” men det gör inte så mycket för de har ”ett osynligt band” mellan sig, hävdar jaget.

Montaget är en effektiv berättarteknik. Den klassiska formen för ett lyckat montage är 1+1=3. Det vill säga, två bilder eller text läggs till varandra, och ur dessa väcks något helt nytt, en tredje berättelse som läsaren är medskapare av. Genom att låta läsaren befolka bilderna ger man kalejdoskopiskt utrymme för en mängd olika berättelser, snarare än att servera en enda. I Hedins fall är det ur detta tredje – i mellanrummet, eller låt kalla det gömstället, mellan bild och text – som minnena gestaltas och känslorna väller upp, tragiska som komiska. Efteråt har man blivit berörd liksom underifrån: man vet knappt hur eller av vad, det bara känns. Av något. Mycket.

Särskilt tydlig blir den insikten kanske på den enda sida där det inte fungerar. Det dyker upp en illustration när farsan och jaget pimplar. Vuxenfötterna bredvid ett par barnfötter, vars osäkra inåtpekande blir en övertydlig manifestation av barnets inre tillstånd. Illustrationen invaderar det annars så avskalade bildspråket. Läsaren klarar sig bättre utan, det hade räckt med den frusna sjön och texten:

”Vi drar upp röding efter röding.

”Bara en till, bara en till”, säger farsan.
Det gnager i min mage. Snön tar sig in på huden.

”Jag vill tillbaka”, säger jag tyst.

”Jävlar”, säger farsan när han tittar upp från hålet.

Alla bilder i övrigt är öde. Frånvaron av människorna är just det som skapar den intensiva närvaron. Ödsligheten bidrar inte bara till det lyckade montaget, utan det berättar också rent faktiskt om en byggd som sedan länge har övergivits; liksom händelserna som utspelade sig där för länge sedan, är människorna nu borta. På så vis framträder också en civilisationskritik: den om den avbefolkade landsbygden. Benke, Farsans kompis, uttrycker missnöjet i en sorts lågintensiv aktivism genom att ständigt upprepa frågan om de har varit i Fredrika.

”Nu för tiden ska alla åka till nåt land fjärran. Men ingen har varit i Fredrika.

Benke har alltid undrat varför alla vill bort, varför ingen trivs hemma.”

Så, förutom att boken säger något om det egna barndomsminnet och dess gömmor tränger också det kollektiva minnet fram. Ett minne som makteliten nog mycket riktigt gärna vill att vi ska glömma och gömma undan; historien om de platser i Sverige som har ödelagts till följd av urbanisering och centralisering. Det är, som baksidestexten gör gällande, en mångbottnad berättelse om livet “där allmän väg slutar”.