Att kliva in i en byggnad av tid
Ett fyrtorn i natten ger på förhand givna associationer. Ljuset är självskrivet som allegori för liv, en närmast klichéartad metafor för en ledsagare i livets mörkerfamlande. Därför kan det i förstone verka riskfyllt att med hull och hår kasta sig ut i något så utnött som Clara Diesen gör i sin nya diktsamling.
På omslaget till poeten, dramatikern och konstnären Diesens fjärde diktsamling återfinns ett konstverk signerat Martin Ålund föreställande ett fyrljus i en lilaskimrande natt. Både Diesen och Ålund ingår tillsammans med Jonas Ellerström, Torbjörn Johansson, Daniela Hedman och Malin Arnedotter Bengtsson i den konstnärliga kuratorgruppen Muskot som bland annat har kurerat utställningen Tidsmaskin (2021). En för den här diktsamlingen inte helt ovidkommande titel.
Förutom Ålunds oljemålning slår också det inledande Hjalmar Söderbergcitatet ur Doktor Glas, beträffande doktorns definition av ”natt”, an diktsamlingens ton och tema: ”Det är den smala koniska skuggan av vår lilla planet. En spetsig kägla av mörker i ett hav av ljus”. Det kan alltså tänkas handla om det ljus som är en förutsättning för allt liv. Men eftersom titeln är skriven i imperativ bör den läsas som en uppmaning, kanske till stjärnorna: slockna aldrig. Men det kan likväl vara en hänvändelse till barnen: lys, lev! För barnens perspektiv är närvarande i nära nog varje kortrading boken igenom. Här ställs det kosmiska – universum, himlakroppar och meteoriter – intill pulkor och karamellfärg, leksakstorn, trädklättring och ett hav av regnjackor, i en nära nog svindlande oscillation mellan det stora och det lilla, det eviga och det förgängliga.
”i våra sekunder fanns ett
djur som drömde
en trilobit
ett fossil
vi klev aningslöst på den
varje morgon
i trapporna ned
på väg till förskolan
i allväderskläderna”
Dikterna är minutiöst bearbetade, den subtila skiftningen mellan enskilda ord kan röra läsaren flera ljusår i tiden. Betoningen på ”klev” eller ”på” i ovan strof är helt avgörande för om man befinner sig i den vuxnes, mer bokstavlig verklighet, eller i barnets fantasi där fossiler kan vara tidsmaskiner. Hör här:
”vi klev aningslöst på den
varje morgon
i trapporna ned
på väg till förskolan
i allväderskläderna”
eller
”vi klev aningslöst på den”
varje morgon
i trapporna ned
på väg till förskolan
i allväderskläderna”
Barnens små förskjutningar i seendet vidgar verkligheten. De fungerar också som beskyddare: ”barnen sitter som punkter, som / skiljetecken mellan mig och ingenting”. Mellan jaget och ingentinget (döden, förgängligheten?) finns barnen, likt självlysande avgränsningar mot, eller anvisningar bort från, mörkret.
Diktsamlingen kan alltså tänkas söka ett sätt att förlänga och kanske förstå livets, och därmed tidens, gång. Förvisso en omöjlighet men dikten vägrar ge upp, graviterar kring samma tema som jorden runt solen. Diesens uthållighet – att framhärda i ett och samma motiv – liknar ett impressionistiskt förhållningssätt á la Paul Cézannes äppelstudium. Att måla samma bild igen, igen och igen utgör med sin närmast barnsliga envishet en kontrast till det annars varsamma, återhållsamma tilltalet i dikten.
Sedan debuten glömskans bok (2004) är naturen; träden, havet, djuren och årstiderna oupphörligen närvarande i Diesens bildspråk. Men i lys har texten nått en mer finkalibrerad balans mellan högt och lågt som fördjupar bilderna, gör de mer pregnanta. Pendlingen är avgörande för diktens spännvidd – vardagligheter spränger in i det romantiskt upphöjda och naturlyriska, helt och hållet med ett språkligt gehör som får det att känns som en diktens självskrivna semantiska rytm. Det gör innehållet både mer greppbart och flertydigt.
Här finns också en pendelrörelse mellan den lilla och stora kroppen: himlakropparna och människokropparna, där de stora nebulosorna är vidsträckta entiteter och människan liknas vid små plantor bestående av skör cellulosa:
”kroppen byggd av skör cellulosa, som plantor
porösa är stunderna
som skulle ha sträckt ut sig
till en rad av dagar
obrutna, skinande”
Kroppens skörhet ställd mot obrutna skinande dagar. Märk väl: i det lilla konjunktivet ”som skulle ha” lurar den mänskliga uppfattningen, låt säga missuppfattningen, eller rent av förträngningsmekanismen som gör livet uthärdligt. Man kan inte gå runt och tänka på skörheten och livets slut. För att kunna leva måste man existera i villfarelsen om att livet är oändligt, dagarna obrutna, tills det en dag plötsligt inte längre är det. Förmodligen inte en villfarelse ändå, ljuset tillika energin i våra förmultnade kroppar antar ju bara ny form. Det flödar alltid i samma outsinliga mängd, om än i förändrad skepnad. Här skulle ytterligare ett Hjalmar Söderbergcitat av huvudperson Tyko i Doktor Glas kunna passa: "Liv, jag förstår dig inte!" Nej, hur förstå? Kanske inte alls, men man måste väl på något sätt begripa hur man ska förhålla sig till det.
Kan barnens förhållningssätt hjälpa? Det att vilja hejda, stanna upp, förlänga, dröja. Barnen, tillika vardagen, hjälper eller åtminstone skyddar, tycks dikten hävda. Deras lekar – fiktionen och fantasin – utgör om inte annat ett motstånd, som snarare än framåt rör sig i djupled och stannar upp tiden: ”allt de lekte med / och såg / lodar ett djup i alla de dagarna”, står det och på ett annat ställe gestaltar sig fiktionen även i versbindningen och den typografiska sättningen på sidan, som vore den lodande, likt en nedåtgående trappa:
”de sa
det är vårt hus
och då bodde vi här
och det här var ditt rum
och det här var köket”
Diesens lyriska gestaltningar fungerar, som hon själv uttrycker det vid ett tillfälle, som ”bilder som / vecklar ut sig / i en byggnad av tid”. Hör här:
”gränsen
ett utrymme mellan fält
ett bevattningsdike
en gummistövel
ett stängsel
händelser och iakttagelser
fastnar när man passerar
från den ena zonen
till den andra
ett plagg fladdrar i övergången
i ett staket, i gränserna
det är ett barns kläder”
Dikten gestaltar en fysisk tidslighet; en materialisering av vuxenblivandet. Barndomens landskap, där bevattningsdiken är lika eggande som gummistövlar är självklara, ställs intill det urvuxna plagget som blir hängandes precis på gränsen för litet för att bäras på andra sidan.
Vuxenvärlden utgör på så vis diktsamlingens mörka fond. Den värld som, avgränsad av stängsel, regler och principer, inte släpper igenom barndomens lekfulla iakttagelser och upplevelser, där den förtrollade verkligheten fastnar i stängslet på vägen över. Mörkret alstras också av de vuxnas svekfullhet mot barnen. Det blir kanske som allra tydligast i följande rader: barnen ”… förväntas göra allt / i undermåliga farkoster / skickas ut i ett mörker / ut i ett fel / / tillverkade av de vuxna”.
Samlingen är uppdelad i tre sviter som sinsemellan inte har någon särpräglat tydlig dramaturgisk utveckling, utan snarast likt en fyrbåks roterande ljuskon, bildar ett teleskop som frågande sveper över natten och belyser olika delar vid olika tidpunkter. Minnena beblandar sig med nuet, barnen är stora, är små, sonen gör läxor om metamorfoser, jaget befinner sig ensam med någon i Paris, ”bara vi två”.
Tiden är som bekant en subjektiv upplevelse. Inte en rät linje, inte heller en cirkel som Jonas Ellerström skriver i programförklaringen till utställningen Tidsmaskin: ”Den återvänder ständigt – nästan – till sin utgångspunkt, på nya sätt och ur nya positioner, samtidigt som tiden och vi alltid befinner oss på en punkt där ingen annan någonsin varit”. Kanske just därför antar tiden hos Diesen en mängd former; någonstans ett lapptäcke av beröringsytor som minner om Prousts horisontella minne, ibland zoner, på andra ställen spiraler och kastanjer: ”kastanjer är tidmätare / i barnens fickor / hur länge har de legat där?”, vilket får mig att tänka på Ida Lindes pendelrörelse mellan stort och smått, mellan en matkasse och evigheten, i diktsamlingen Karons tunnelbana: ”Det känns som en evighet / Att bära sin tid / En matkasse i handen”, skriver Linde vars dikter, liksom hos Diesen, rör sig mellan vardagliga spörsmål, barnen och de stora frågorna, i en livets oundvikliga färd mot döden. Elleström igen: ”Vardagen samspelar – osökt och smidigt eller klumpigt och gnisslande – alltid med de längre tidsperspektiven. De skilda lagren kommunicerar, utbyte sker i båda riktningarna.” Och Diesen instämmer: ”samtidigheten svindlar”.
På sina ställen blir också den faktiska tiden det tar att läsa diktboken påtaglig. Text blir tid när dikten liksom dikterar tiden: ”hastigheten hos ljuset / sju varv runt jorden på ett enda ord”. Och återkommande fångar Diesen med några få ord, låt säga ett par hundra varv runt jorden, en hel livstid.
”vardagen rör sig
är krusningar
på ett stort hav
ett ytskikt av stänk
karamellfärg
öppna och stänga ytterdörren
fylla i varandras meningar
bygga ett torn
stavar och tappar
dra ut en och allting rasat samman”
I diktens förmåga att omfatta dessa vidder både förkortas och förlängs tiden: krymper och expanderar. Stroferna blir till byggnader av tid: rum att stiga in i och själv bestämma hur länge man tänker stanna, som i protest mot pågåendet. Diesens ihärdiga, i sig själv lyskraftiga språkarbete har förmågan att fördröja livets (låt säga lekens) obönhörliga utslocknande, om än bara för en liten stund.