Lektörsomdöme utfärdat 2026-09-11

Akuteu av Soleil Launière

Launière är konstnär från Montréal med urfolksursprung­. Akuteu är en pjäs, eller ett poetiskt drama, som inleds med en scenanvisning: ”Något hänger, är upphängt, upphissat”. Det hängande är kroppen. Ett diktjag ”öppnar käften”,  berättar: ”Jag blir äcklad av all bullshit, alla kommentarer från icke-infödda-experter på Urfolket” /…/ ”Det fuckar min Brain”. Det är Metoo och texten graviterar kring frågor om mellanförskap, vem som har rätten att berätta vad, och om ”mikroaggressioner” när ”normen” är ”en stor våg” som krossar en. Men många av uttrycken har hunnit stelna till klichéer. Hur skriver man sig runt fraser som slutat kännas? Launière försöker, men som läsare är jag inte säker på att hon lyckas. Måhända kommer texten bättre till sin rätt på scen. Starkast i skrift blir det i stället genom sex återkommande, bleknande fotografier av fotavtryck i sand, med tillhörande bildtexter: ”Vid första upphissningen nuddar inte dina fötter marken längre.” Det är suggestivt; öppnar upp för tolkning. Bild och text pekar tillsammans bortom det explicita och träffar – kraftfullt – läsaren. Man kan hävda att hela diktens poetik finns nedlagd där: i försöket att frigöra sig från den politiserade kroppen – bli upphissad, kanske tyngdlös – och uppgå i något större.